Har funderat en hel del på det här med att ljuga för sig själv. Jag tror man gör det mer än vad man faktist är medveten om. Inom allt! Inte bara kärleken. Man är rädd för sanningen. Trivs ganska bra att leva i sin livslögn. Ända tills den blir avslöjad.
"Tar man livslögnen från en genomsnittsmänniska så tar man därmed lyckan från henne" (Ibsen)
Jag tror verkligen att det ligger något i det. Det är lätt att bygga upp en perfekt liten värld runt sig själv. Att ignorera problem, välja att inte se dem. Det blir ju så mycket enklare då. Man kan misstänka att ens partner varit otrogen. Bevis kan ligga mycket väl synliga och ändå väljer många att inte ifrågasätta. Rädslan. Rädslan i att tillexempel förlora någon man älskar kan göra en människa blind. Men frågan är vad som händer sen. För allt kommer upp till ytan förr eller senare. Blir man då lyckligare av att ha ljugit för sig själv? Att ha skjutit upp det ofrånkomliga bara för att få leva lycklig i lögnen. Bara en liten stund.
Svaret kan verka enkelt. Enda till man själv är i samma situation. För ljuga för sig själv är inget man gör medvetet. Det är inte förrän efteråt man förstår sitt eget svek. Som sagt handlar det om rädsla.
Vi människor är så komplexa. Hur många kan handen på hjärtat säga att de vet exakt vem de är. Att de känner sig själva utan och innan?
Hela livet är en jakt på identitet.
Det behöver inte betyda att vi helt saknar identitet. Bara att vi alla har mer eller mindre utav det. Ju bättre man känner sig själv, desto säkrare blir man också på vad man vill. Man vet vad man är värd och vad man mår bra av och behöver därför inte ljuga för sig själv lika ofta.
Att ljuga är att inte våga.
"Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv." (Kierkegaard)
Jag beundrar de som vågar. Vågar kasta sig ut trots att de vet att risken är stor att det kommer göra ont. Jag tycker om att stå med ena foten kvar. Lite säkerhet. Klättra ner lite långsamt. Och ibland kanske jag tar ett skutt. Någon gång då och då tar jag dock mod till mig och kastar mig ut. Jag vågar! Det gör ibland ont, men de gånger då man tar mark utan att skada sig. Det är äkta lycka!
"Och kom ihåg att det som inte dödar, det härdar! "
(Oskar, one of our times big thinkers and philisophers!)
redigerat efter begäran av ovannämnda!
fint skruttis. Jag tror vi behöver en jakt på identitiet- vissa männsikor slutar leta och tror att de vet bäst i världen för att de känner sej själva- de är outhärdliga och ofta otrevliga! :P
SvaraRaderaja det är sant! man ska vara lite ödmjuk! Det blir bäst då =)
SvaraRaderaJag tycker om Kierkegaards uttryck, det är något man kan leva efter.
SvaraRaderaInte lyckligare av att ljuga för sig själv, smärtan blir bara så himla mycket värre då man står face to face med sanningen, för då är det svårt att rymma längre bort, man har kommit till en dead end och allting lär komma samtidigt. Och är man egentligen lycklig, på riktigt, om man ljuger för sig själv? För på något sätt så vet man ju om att man gör det.
sant lisa =) du är klok ;)
SvaraRadera