Helt slut

Rimliga krav. Hur ställer man det på sig själv? När man hela livet fått höra hur duktig man är och att man ska ta tillvara på det. "Det är klart att man ska plugga när man har såna förutsättningar" "Du som är så smart, det är klart att du klarar det" Försöker intala mig själv att det inte spelar någon roll hur det går. Allt löser sig tillslut ändå.
Meningen med livet kanske är 42, men inte 42 poäng på IB!

Men har svårt att övertyga mig själv.
Bekräftelse. En drog. Att få höra hur duktig man är. Att få se resultat. Ett evigt strävande efter att lyckas. En kort stund av lycka.

Men sen då? Vad händer sen?

Det är som ett beroende. Som i en dålig relation där man låter sig bli illa behandlad för att man mår så bra av de små stunder då man faktist blir älskad.
Bakslaget är stressen. Det evigt dåliga samvetet när man gör något roligt istället för att plugga.

Ska det vara så?
Man är ju bara 18 en gång. Ja, snart är jag inte ens 18 längre. Jag vill inte se tillbaka på min ungdom och säga: "Nee jag har tyvärr inga roliga minnen för jag satt hemma och pluggade". Det är det inte värt!

Tycker ändå att jag har kommit en bit på vägen genom att inse att jag inte mår bra av den här stressen. Jag har tagit det lite lugnare iår. Inte brutit ihop än den här terminen iallafall!
Är en väldigt känslosam person. Det är mycket svart eller vitt. Lätt till både tårar och skratt. På gott och ont!

Men 2008 ska domineras av skratt! Det är mitt mål! Proven får gå som dom vill, den tiden jag har lagt ner kommer löna sig det vet jag! Bara jag får ihop TOK så löser sig allt.

Allt kommer ordna sig till det bästa. Det brukar ju bli bra!